Jag analyserar min tenta som jag hade igår om och om igen, tanken tar kol på mig snart. Lite sömn hade jag i mitt bagage igår, snittade 3 timmar natten till igår. Sömnbrist kan liknas med fylla, en sne fylla. En sorglig historia som man vill glömma fort, ångesten växer för varje dag som går. Ångesten över dagen jag får mitt resultat, ångesten att behöva ramla och kämpa sig åter upp. Jag är förtvivlad att alltid behöva ta sig från botten till medel och aldrig nå toppen, det är jag grinig över. Når man toppen efter några dalar, då kan Dalarna vara värt mördan till toppen. Min ångest över att alltid vara den som man ska tycka synd om, för att hon är dum. Ångest att alla ska skriva ett lycka till sms för att det är synd om lilla Caroline. Lite spontant börja jag bli trött på att alla ska bry sig om mig för att jag inte presterar. Det gör jag visst det, just nu håller jag på att bli starkare en någonsin och ödmjuk så det skriker om det. Jag kan lära andra att det är okej att misslyckad. Jag kan referera till något, jag vet hur det känns, att inte tyckas räcka till. Komiker är inga lyckliga personer!!