Jag satt på lektion idag vid 3 tiden, jag tittade ut genom fönstret och märkte för första gången på riktigt länge att nu är vi snart inne på årets mörkaste tid, fy fasiken. Hur ska jag orka ett år till, detta undrar jag varje år. Sen står man plötsligt och välkomnar våren, våren min kära vår, snart ser jag dig igen. Våren är min årstid. Ett tryck över bröstet som helt och hållet försvinner, jag känner att jag har mycket att se fram emot på våren. Och doften som bara våren har, när det sopas grus från gatorna, när vårlökar sätts. När påskliljorna börjar att blomma, vitsipporna fyller skogen så otroligt vacker. När skogen börjar att leva igen. Ge mig vår, min min min vår.