Kunde inte somna, så tog mitt pick och pack och har just precis förflyttat mig till soffan, ibland hjälper det med variation. Känns som luften är friskare i vardagsrummet, inbillning maybe. Mitt huvud sprängs snart, har så förbaskat ont och till råga på detta så har jag en riktig funderar hjärna. Jag tänker så det knakar, jag blir galen. Jag tänker på det sista jag gjorde på maskintekniken ikväll, en uppgift jag inte lyckades lösa, jag ligger och funderar på andra metoder hur man skulle kunna gå till väga. Känner redan suget efter att börja plugga så jag kan få lite natt ro. Jag tänker på lilla morfar i himlen. Så fort jag tänker på honom så känns det som han är i livet och i nästa sekund så kommer jag på att han inte finns mer. Det har snart gått ett år, men jag har inte förstått det en. När kommer jag att förstå ? Jag kommer ihåg varenda detalj hos honom, lite skrämmande. Allting känns som igår, allt. Jag hade en hemsk dröm i somras. Jag drömde att jag stötte på morfar utanför Partillebo hallen i sin blå caddy. Jag sprang till bilen för att säga hej, men han sa inget, han bara åkte. Jag grät när jag vaknade ur drömmen och blev förkrossad att det inte var sant, han lever inte längre. För mig var min morfar som en far. Jag vill säga att det går upp och ner, när jag är nere är jag väldigt ledsen och kan börja gråta för ingenting. Jag flyr, vill inte prata med några , håller mig helst för mig själv. Jag har inte varit i mitt livs bästa form dem två senaste månaderna. Min katt är den enda Sanna glädjen , hon får mig till ro.