Det känns som att min kamp mot sorgen har backat tillbaka några steg. Jag skulle inte vilja påstå att jag har börjat om hela sorgarbetet, men jag har definitivt glidit tillbaka några steg. Jag kan knappt förstå hur någon kan göra så här emot mig. Snälla väck mig från denna mardrömmen. Det är tyvärr sant, det spelar ingen roll hur många gånger jag nyper mig själv i armen. Det är sant. Jag känner vrede inom mig nu, jag känner att jag vill ge dem här tre personen en käftsmäll, det förtjänar dem. Dem har tagit ifrån mig, min bror och mamma rätten till att få säga ett sista adjö till våran morfar och pappa. Min släkt är inte jätte normal, men alla har rätt till ett sista farväl. Det finns inga ursäkter för detta, när alla får reda på detta så förstår dem hur små och värdelösa ni är. Jag har kommit till en punkt, en punkt då jag har fått nog. Jag tänker inte vara naiv längre, jag tänker inte förlåta fler gånger. Min mormor och morfar var mitt allt i flera år. Dem senaste åren har mormor inte mått så bra, hon har mått psykiskt dåligt. Det är inte onormalt att vara psykisk sjuk. Det är en sjukdom, man kan inte rå för att man blir drabbad av den här mycket plågsamma sjukdomen. Men det jag vill komma till är att jag har stöttat henne igenom denna sjukdomen, jag har gjort allt för henne, det har givetvis tagit mycket energi ifrån mig också, men jag hjälper dem människorna som jag älskar. Mormor vill dock inte erkänna att hon är såpas sjuk som hon är, men jag ser det och jag vet om det. Jag hoppas att (morbror) är villig att ta hand om henne nu i resten av hennes liv. Mormor är kapabel till att ta sitt eget liv, så illa är det. Du har tagit på dig ett mycket stort ansvar som jag nu släpper helt och hållet. Men om du skiter i din mamma nu, så vet jag inte riktigt vart jag skall ta vägen. Jag kommer absolut inte tillbaka, men en sak är säker hon lever i dina armar nu. Det är bara dig och din fru hon har kvar.