När allt känns bra och när jag slappnar av, kommer helvetet ikapp mig, fort som tusan. Morfar kan du inte komma tillbaka till mig, saknar dig, det känns som att mitt hjärta brister snart, jag vet inte vad jag skall ta mig till längre. Jag vill ha dig här hos mig, nu. Jag vet att det inte går, men jag önskar att du var hör vid min sida nu, bara för några minuter eller sekunder. Ibland tror jag att det är dig jag ser, men det är givetvis någon annan. Det är ofta jag tror att det är du som kommer gående . Det är så sjukt, ibland undrar jag om jag har förstår att du inte längre finns. Ibland är jag påväg att ringa dig, men kommer på i samma ögonblick att du inte finns i livet. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft Victor , men nu har jag Victor och han är min andra halva. Ibland är jag så himla stolt över mig själv att jag tagit mig igenom detta året, eller jag är stolt över mig själv att jag fixade mitt liv till slut efter att min morfar försvann. Jag bodde i min morfars lägenhet och det var han som försörjde mig, efter att han dog så blev jag så himla skalad, jag brast mitt itu på en gång. Men jag är här nu, jobb och köpt lägenhet med Victor, jag är stark. Men det kommer att ta tid att förstå detta. Jag väntar bara på att min riktiga dipp ska komma, har inte haft en sådan en. Först var det givetvis bara chock allt ihopa. Nu ska jag försöka sova, imorgon bitti ska jag tvätta.