Hela jag håller på att bryta samman, jag orkar inte rent psykiskt längre , jag hoppas att denna känsla inte är här för att stanna. Den här skolan tar kol på mig, jag förstår inte vad jag gett mig in på. Självkänslan är lika med noll. Jag döljer den ständigt , men det tär på insidan att dölja sina brister för mycket. Jag är helt slut idag, två stycken tentor på en vecka, man är inte människa då. Jag har mått bättre, jag kommer må bättre med tiden. Jag har börjat bära min klocka som morfar gav mig, jag inbillar mig att den bringar tur, jag hoppas det.