Det är inte synd om mig, människor i övrigt tycker synd om sig själva allt för ofta. Det är skrämmande, man kan ångra val i livet, man kan ha ångest över saker och ting, men oftast så är det saker som går att lösa eller glömma och gå vidare. Man kan sörja, man kan saknar någon som gott bort, men sorg är oftast mycket egoistisk. Man saknar oftast en person för att man vill ha personen tillbaka i livet, det är sällan man tänker att det är synd om personen som mist resten av sitt liv, livet är borta för en person. Det är inte synd om personen som har kvar livet, det är synd om en person som mist sitt liv. Man får sakna en person, det är inte de det handlar om, det är tankesättet man har inför och under sorg. Jag saknar min morfar oerhört, till en början så var min sorg endast egoism, vilket är helt normalt, men endå fel, men fullt normalt antar jag. Nu när tiden gått, ser saker och ting mycket tydligare, så tänker jag mer objektivt. Min morfar var inte klar med livet, han älskade livet, jag önskar att jag hade älskat livet så mycket som han gjorde. Jag kan bli ledsen om jag är på en tillställning som jag vet morfar hade älskat, för att han hade velat uppleva det. Nu under sommaren när Partille cup pågick, tänkte jag på honom, för att han brann för handbollen. Det är inte synd om mig för att mitt liv har förändrats utan min morfar, jag kan erkänna att ett liv utan min morfar har blivit mycket lugnare och en aning fridfullt, på ett sätt. Telefonen ringer inte 20 gånger på en dag, inga spontan besök kl 6 på morgonen, jag kan skratta åt det nu, men just vid tillfället var det inte roligt. Men han var glad, han längtade efter morgondagen, klagade aldrig och han hade inte några känslor. Han hade inte några känslor, det är så sant som det är sagt, men han visade på sitt sätt sin kärlek till mig, i slutet av hans liv, var jag hans allt. Han pratade aldrig, men jag kände det, på ritkigt. Så på det stora hela så har han förlorat mig, lika mycket som jag förlorat honom. Skillnaden är att jag har hela livet framför mig och han förlorade sitt liv när han ville leva som mest. 

 

När jag är riktigt dryg med livet, då försöker jag tänka att jag har livet kvar idag, en annan har livet kvar men vet att livet snart är förbi och då vill man inget hellre en att leva fullt ut. Så sluta att klaga över småsaker, fortsätt att kämpa för det är våran förbannande skyldighet, när vi en dag vet att vi kommer dö, då kommer ditt kämpande vara en piss i en livet jävla pöl. Allt är relativt, men en sak har vi gemensamt, alla ska vi dö, men vi vet inte när.