Sitter och försöker lära mig Gyllene tiders nya album, jag matar låtarna en efter en och till slut kommer det att sitta i benmärgen. Våren är sen iår, känslan är nu september månad, som att sommaren inte kommer existera iår, känslan är blönade. Jag söker vårtecken, på avstånd, att se vårtecken på avstånd är lycka, att se det som ett taget vykort från en vacker plats i kalla norden. Men det lär dröja innan jag får uppleva detta fenomen. Om sommaren kommer , om solen kommer så ska jag försöka göra något vettigt av sommaren. Jag har lovat mig detta, jag ska vara brun iår. Året har varit en utmaning, med blod svett och tårar bokstavligen. Jag har gråtit mig igenom studierna, gråtet mig igenom uppnådda resultat av lycka, tårarna har varit för många. Jag har brottat mig igenom det här året, jag har blivit mer ödmjuk en innan, jag vet hur det känns att kämpa, jag vet hur det känns att lyckas. Jag är en allätare av känslor, jag har erfarenhet av det mesta och jag vet mina brister. Det kanske blir någonting bra av mig trots allt, jag är lycklig, jag har allt, men vägen dit har varit hård. Mitt motto är att göra någon glad varje dag, för det kanske gör en annans dag bättre. Tänk på detat iställer för att vara själviska, försök ge någon som du inte fått. Det kan vara något oerhört litet, som att le åt en annan människa. Vi svenskar är väldigt reserverade. Stöter man på någon som kanske har några fina örhängen, säg det till den personen, jag lovar att personen i fråga bara blir glad av en komplemang. Fan mer kärlek till Sverige !